Skilsmässa och omgifte

 Vad säger bibeln om skilsmässa och omgifte? Martin Luther menar att otukt och skilsmässa är de två skälen som ger rätt till omgifte. (Kommentar till Bergspredikan)
Med skilsmässa menad då inte bara den juridiska skilsmässan. Det är den som orsakat skilsmässan, som har skilt sig. När det står i Malaki 2:16  "Ty jag hatar äktenskapsskillnad",
menas att Gud hatar orsaken till skilsmässan.  Reformatorerna menade att "illvilligt övergivande" var skäl till skilsmässa. Man kunde på den tiden inte skilja sig av annat skäl än otukt, utom i enstaka fall, där man kunde få dispence av Domkapitlet. Martin Luther säger att "om mannen är en ond skalk" som inte bättrar sig, så skulle hon få skilsmässa. Det kunde gälla att mannen var full och misshandlade sin hustru och inte bättrade sig. Alla orsaker som gör det omöjligt att bo ihop, därför att ena parten är för svår, är då "illvilligt övergivande". Förr i tiden fanns det en överhet, som tvingade den skyldiga parten med hårda straff att bättra sig. I de flesta fall gjorde man det, för man ville inte ha höga böter eller sitta i fängelse på vatten och bröd. Idag kommer ingen överhet och tvingar den som är för svår att bättra sig. Om mannen misshandlar sin hustru eller hindrar henne att få stillhet, så att hon kan läsa bibeln och be, så är han orsaken till att hon måste lämna honom. Han är då skyldig till "övergivande" eller den som orsakat skilsmässan. Det samma gäller om hon är trätgirig eller stör honom i hans andakt. Visar man inte hänsyn mot varandra så har man redan orsakat en skilsmässa. Om ena parten är helt kall och inte visar några känslor, har denna maka/ make orsakat skilsmässan. Man är skyldig att visa hänsyn och tillgivenhet, annars har man redan skilt sig och orsakat en skilsmässa.

Svårtolkade ställen

    Det finns några ställen i bibeln som kan vara svåra att tolka. Matt. 5:32 har vållat problem för många. Det som de flesta inte känner till är hur Martin Luther och Martin Schemnitz tolkade detta ställe. Martin Schemnitz översatte " Han gör henne till en äktenskapsbrytare" och menar då att hon kommer att ligga med gifta män, när hon blivit skild. En judisk frånskild kvinna hade svårt att hitta en ny man att gifta sig med. Då fanns en stor risk att hon låg med gifta män, eftersom det knappt fanns några ogifta män. Det var en plikt att alla skulle gifta sig och föröka sig. 1917 års bibel översätter Matt. 5:32 "han blir orsak till att äktenskapsbrott begås med henne" och man menar då att äktenskapsbrott står i passiv form och betyder att "bli utsatt för äktenskapsbrott". Då borde ju man översatt "han blir orsak till att äktenskapsbrott begås mot henne".  Om det är han själv som begår detta äktenskapsbrott, blev det tydligare om Jesus hade sagt "Han begår äktenskapsbrott mot henne." Kan med betyda emot? Alla översättningar bär spår av hur översättarna tänker. I Karl XII:s bibel översätter man "Den som tar den som övergiven är begår äktenskapsbrott." Matt 5:32 Då har man lämnat reformatorernas lära om övergivande som ett skäl till skilsmässa och omgifte. "Den som tar en frånskild kvinna..", kan syfta på om hon är skyldig till skilsmässan. Teol doktor Tom G A Hardt i s:t Martins församling i Stockholm, sa till mig på telefon, att "de har gjort upp om det". Båda är skyldiga. Då skulle detta ställe vara en speciellt fall, enligt honom. Jag tänker att Martin Schemnitz förklaring "hon kommer att ligga med gifta män", är en bättre tolkning.

Huvudstället
Ett  annat Jesusord, som är ett huvudställe, är Matt. 19:9  "Den som för någon annan orsak skull än otukt skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott." Här säger Jesus uttryckligen att undantaget för otukt gäller även omgiftet. Om man skiljer sig på grund av otukt, så begår man inte äktenskapsbrott om man gifter om sig. Om en man skilt sig och övergivit sin hustru, utan tillräckliga skäl, är han lika skyldig om han förblir ensam som om han gifter om sig. Då kan man dra den förnuftiga slutsatsen att även skilsmässa ger rätt till omgifte. Äktenskap är en världslig sak, som vi kan förstå med vårt förnuft och den naturliga lagen som alla har i sitt hjärta genom skapelsen. 
Då får man tolka Matt. 5:32 utifrån denna förnuftiga slutsats, att man är lika skyldig om man överger och skiljer sig och förblir ensam, som om man skaffar en ny partner. 

Praktiska problem

Ännu mer oförnuftigt blir det om man tänker att skilsmässa eller övergivande bara är den juridiska skilsmässan. Om ena makan överger och flyttar, men inte skiljer sig, så skulle han inte få ta ut skilsmässa, om hon inte gjort det först. Då kan han inte tvinga fram en bodelning om hon inte går med på det frivilligt. Han får inget av det gemensamma giftorättsgodset, om huset står på henne. Vill han söka bostadsbidrag så räknas bådas inkomst in i ansökan, trots att de inte bor ihop. I romerska kyrkan löser man det så att man tillåter en borgerlig skilsmässa.  Det säger sig självt att all slags övergivande är skilsmässa. Förr stack man iväg och gömde sig. Det anser reformatorerna vara det samma som skilsmässa. Då har man ju redan frångått det juridiska som enda orsak. Om man är så svår att man tvingar den andra att flytta, är ju värre än om man skiljer sig och flyttar själv. Man måste tänka något själv och inte bara läsa gamla kyrkoordningar och kyrkolagar från 15 och 1600-talet, då man levde i ett annat samhälle, med en överhet som yvingade den som var för svår att bättra sig.

Problem i ett avkristnat samhälle

Om äktenskapet vore oupplösligt så ställer det till problem. I storstäderna är två tredjedelar av de som gifter sig skilda. De flesta av dessa blir sambor. Många har varit sambor i 20-30 år. Skull dessa vara tvungna att lämna varandra om de blir kristna? Några präster tror att det löser sig, för bara den ena parten blir kristen och då lämnar den andra makan honom. Varför kan inte båda bli kristna? Man vill ju inte lämna någon man bott ihop med i 30 år och den kristna vill inget hellre än att den andra också skall bli kristen. Hur länge skall de då ha varit sambor för att få stanna och gifta sig? Några präster menar att sambo med barn är ett äktenskapsliknande förhållande och då får de gifta sig. Varför är barn det enda som gör att de tycker om varandra? Strider det inte mot kärleksbudet att slita sönder fasta förhållanden, som funnits länge?  Det finns de som är skilda och haft sällskap med en ny partner i många år och förlovat sig. En del människor har varit förlovade i 40 år. Skall de lämna varandra om de blir kristna? Det blir något att tränka på. En del präster tror inte att de som är frånskilda och sambor kan bli kristna. I Missionsländer finns de som har flera fruar. De blir inte döpta om de lever i månggifte. Måste han välja den första hustrun? Som jag ser det så får man välja det minst onda eller mest goda.

Otukt

  När Jesus säger att otukt är enda undantaget, när man får skilja sig, så väljer han mellan "vilken orsak som helst" som Rabbin Hillel menade och "bara otukt" som andra menade. Jesus tog avstånd från "vilken orsak som helst" och valde av dessa två alternativ Schamais uppfattning "bara otukt". Men otukt var inte det enda skälet. Det andra skälet är skilsmässa 1 Kor 7:15 eller "illvilligt övergivande". Övergivande är då alla orsaker när det blir för svårt att bo ihop, även psykisk misshandel. En sådan misshandel kan vara svår att bevisa. Hur gör man då för att en ny partner skall kunna veta att det fanns tillräckliga skäl. Ja otukt går inte heller att bevisa. Man kan idag inte ta någon på bar gärning. Man får tro på det som man säger. Det är bara de själva som vet hur det varit. Det kan inte ens en präst med säkerhet komma fram till, när han försöker medla.

Andra omtvistade bibelställen

  Finns det några fler ställen som är svåra att tolka. 5 Mos. 5:24: 1-4 är det mest omtvistade stället i GT bland Rabbiner. Vad menas med: "Sedan hon har orenat sig", vers 4? Man kan tänka sig att leda eller olust syftar på ett allvarligt sedligt fel, som gör att hon är skulden till skilsmässan. Man måste alltid tänka så "om hon är skyldig". Då menar Mose att hon begick äktenskapsbrott när hon gifte om sig, om hon var skyldig till skilsmässan.   Det samma gäller i Matt. 5:32 "Den som tar en frånskild kvinna till hustru, han begår äktenskapsbrott." Man får tänka om hon antingen varit otuktig eller "för svår" att bo ihop med.  "Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge denne lever."  Rom. 7:2 I Israel kunde kvinnan inte skilja. Den borgerliga lagen hindrade henne till det. I de länder där kvinnan kunde skilja sig var hon enligt Guds ord bunden till sin man ändå, om han inte varit otuktig, skilt sig eller varit "för svår".

 I GT finns det inga undantag beskrivna vad jag vet. Egentligen behöver det inte stå uttryckligen i bibeln några undantag. Det är en självklarhet att den oskyldiga parten alltid får rätt. Vi kan ju över allt läsa i hela bibeln att Gud är rättfärdig. Inom romerska kyrkan brukar man säga att om apostlarna lärt så skulle kyrkan fått veta det. Men den romerska kyrkan blev tidigt avfallen och hade ingen kontakt med apostlarna. Petrus var inte den förste påven. Det är bara en legend de själva hittat på.

Mer utförlig artikel om omgifte av mig

_________________________________________________

Nyare bibeltrogen forskning,
för dem som inte är låsta i sina tankar enbart vid Luther och reformatorerna

David Instone Brewer

David Instone Brewer har givit ut en bok om skilsmässa och omgifte i kyrkan (234 sidor), som finns översatt till svenska. Han har också en hemsida. 

https://tyndalehouse.com/staff/david-instone-brewer

Du kan köpa hans bok på: 

https://eldsflamman.se/skilsmassa-och-omgifte-i-kyrkan-david-instone-brewer___pid4091.html

David Instone Brewer utgår från 2 Mos. 21: 10 Där talas om en man som tar sig en hustru till. Då måste han ge den förra mat, kläder och äktenskaps rätt. Annars måste han frige henne utan ersättning. Kvinnan hade då rätt till skilsmässa. Brewer menar att Rabbinerna utvecklade denna princip i Talmud. När templet förstördes år 70 gick dessa skrifter förlorade, men man hittade nya skrifter i Qumran-grottorna vid Döda havet 1947. Mannen var enligt Mose skyldig att ge sin hustru äktenskas rätt. Brewer menar att denna rätt innefattar tillgivenhet och hänsyn. Han kunde inte behandla henne hur som helst. Då kunde hon kräva skilsmässa av honom.
Om mannen är för svår mot sin hustru hade hon rätt till skilsmässa och omgifte.

Inge Rogesund

__________________________________________

Sabbatsbudet

Gamla förbundet

I GT var sabaten helig och man fick  inte arbeta på sabbatsdagen, utom  att göra det som var absolut nödvändigt. 2 Mos 31:14-15  Den som arbetade på en sabbat skulle straffas med döden. (vers 15) Man fick inte samla ihop ved på en sabbat.  4 Mos. 15:32. Man fick på sabbaten inte bära någon börda ut ur sitt hus. Jer. 17.22 man fick inte föra in gods i staden eller trampa vinpressarna på en sabbat.  13:9  Man fick inte köpa och sälja på sabbaten. Neh. 10:31  Om man arbetade på denna dag drog man vrede över Israel. Man skulle i Israel även iaktaga andra högtidsdagar, som vi inte behöver göra. Mose anger tre högtider: Det osyrade brödets högtid, skördehögtiden och bärgningshögtiden. 2 Mos. 14-16.  Påsken, skördehögtid, försoningsdagen och  lövhyddohögtiden omtalas i 3 Mos. 23:4 ff. 

Sabbaten skulle vara ett tecken för hedningarna, att Israel var Guds egendomsfolk.  Hes. 20:12  Jesus botade sjuka på sabbatsdagen och han tillät en botad man att bära sin säng. Joh. 5:10 Men Jesus levde i gamla förbundets tid. Men det var ändå lovligt att göra vad gott är, såsom att dra upp ett får som fallit i en grop. Om någon har en åsna eller en oxe som faller i en brunn så fick man dra upp den.  Luk. 14:5 Man fick på sabbaten göra barmhärtighetsverk. Matt. 12:7  På sabbaten, efter Jesu dödsdag var de stilla efter lagens bud.  Man levde efter GT:s sabbatsbud.  Men kunde Israeliterna hålla sabbatsbudet när de var slavar i Egypten eller fångar i Babylonien? Gällde detta bud främst när de bodde i sitt land? Mose säger att de skulle hålla den var de än är bosatta.  3 Mos. 23:3  Man kunde hålla sabbaten under ökenvandringen, när de var ett självständigt folk. Detta bud var givet till Israels folk i GT, så som ett tecken för att andra folk skulle känna igen den, att de var Guds egendomsfolk på ett särskilt sätt. 

  Om någon som var på besök i Israel och antog deras religion och ville dyrka Herren, kunde han ju inte hålla sabbaten i sitt hemland, om denna dag där inte var en helgdag. Hur skulle han göra om han var slav, tjänstefolk eller anställd? Han var ju tvingad att arbeta om man i det landet inte hade vilodag var sjunde dag.  Skulle han göra uppror mot sin husbonde och bli utan arbete?
Samma problem kan uppstå i ett sekulariserat land som Sverige. Vill man behålla sitt arbete kan man bli tvungen att arbeta på en Söndag. I kyrkorna har man kaffesamkväm efter gudstjänsten. Skall man avstå från det för att inte arbeta mer än absolut nödvändigt på Söndagen? Jag tror inte man hade kyrkkaffe så ofta förr som nu. Det är rätt mycket arbete med att diska.

Nya förbundet

   I Nya Testamentet verkar det som om Söndagen blivit en Gudstjänstdag, som också kan användas som en vilodag, då man vilar och  får andlig uppbyggelse. Martin Luther hade den uppfattningen att Söndagen skulle vara en Herrens dag, eftersom Jesus uppstod på denna dag. Då kunde man fira gudstjänst och vila sig. Man hade ju förr ingen annan dag då man var ledig. Men förbudet mot att arbeta finns inte längre. "Låt därför ingen döma er i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat." Kol. 2:16  "Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne." Rom. 14:5 "Ni aktar ju på  dagar och på månader och på särskilda tider och år. Jag är bekymrad för er och fruktar att jag till äventyrs har arbetat förgäves för er." Gal. 4:10-11 

Ett sekulariserat samhälle

   Är det möjligt att hålla sabbaten lika strängt i vårt sekulariserade samhälle, som man gjorde i det gamla förbundet i Israel?  En chef på ett företag måste anställa folk som arbetar på Söndagar, även om han själv är ledig denna dag. Skall de anställda som arbetar bara på vardagar, betrakta honom som en person som syndar. De måste ju ha en personalchef.  Då måste han säga upp sig från sitt arbete om han blir kristen.  Kan man arbeta i ett företag som bedriver arbete på Söndagar, även om man själv bara arbetar på vardagar. Kan man handla i  en affär som har öppet på Söndagar. Det skulle bli omöjligt att hålla sabbaten så strängt som i GT i ett sekulariserat samhälle. Det vore ju önskvärt om man arbetade så lite som möjligt denna dag och använde denna dag till andlig uppbyggelse eller till kyrkogång, om det finns någon rätt förkunnelse att lyssna på. Men jag tror inte att det finns något förbud att arbeta på denna dag. De som är pensionärer eller sjukskrivna kan ju läsa Guds ord varje dag.  Sabbatsdagen var ett tecken för Israels folk i GT.  "Allt är lovligt; ja, men icke allt är nyttigt. Allt är lovligt; ja, men icke allt uppbygger."  1 Kor 10:23  Söndagen kan ju vara ett tecken även för de kristna, om de på denna dag firar gudstjänst och inte arbetar mer än nödvändigt. Det kan ju även vara nyttigt att ta det lugnt och läsa goda uppbyggelseböcker på denna dag. Men om man tänker att det är förbjudet att arbeta blir det många problem för dem som arbetar på ett företag där man måste arbeta på Söndagar. När man läser i bibeln om ett bud, måste man tänka om det är möjligt att tolka detta bud så strängt i det sammhälle man lever i. Är det nödvändigt att resa med tåg och buss på en Söndag. Kan en kristen vara busschaufför eller lokförare på en Söndag? För några kan det vara nödvändigt att resa på en Söndag, men inte för alla. Många är ute och reser för nöjes skull. Hur strängt skall man hålla på Söndagen som en vilodag. I Israel fick man bara resa en viss sträcka.  Apg. 1:12

Inge Rogesund